stigma

Det är inte det lättaste att vara student alla gånger. Jag vågar onekligen påstå att jag lagt ribban för mina studier högt, utan att för den sakens skull försumma allt annat. Det är med visst vemod och viss lättnad som jag inser att jag snart slutar. Det har varit superkul ibland och inte lika kul andra gånger. Att alltid plugga är jobbigt, men med en lagom omväxling blir det kul. Det är tråkigt att sitta på skolan mellan 8 och 22 varje dag i två veckor, men känslan av att allt är klart i tid väger upp. Ännu roligare brukar det vara när resultaten kommer och man blir godkänd. För det är där jag har lagt min ambitionsnivå, vilken för övrigt är samma som jag hade på gymnasiet, allt ska in i tid och det ska vara godkänt. Skillnaden är att det är lite svårare på universitetet. Jag har med få undantag lyckats nå upp till min ambitionsnivå, och jag är faktiskt förvånad. Undantagen är en mattetenta, en dugga och några kompletteringar på labbar, men allt har varit inne i tid. Förmodligen har jag pluggat alldeles för mycket till vissa tentor, för jag har aldrig känt att jag pluggat för lite. Förmodligen har jag lagt mer än nödvändigt på mina studier. Men klara man inte en tenta måste man lägga samma tid igen för att repetera den och oftast krockar det med annat i skolan också. Jag har förmodligen haft lite tur också, annars hade det nog inte gått. Ne, nock med självgodheten, men jag är oerhört nöjd med min insats.

I fredags hade vi kursavslut i de två sista ordinarie kurserna. Det kändes lite konstigt, folk sa hej då. Ja, jag vet faktiskt inte om jag träffa alla igen. Vi ska börja exjobba nu, började faktiskt idag, det sista som händer i den här utbildningen och troligt är väl att jag inte kommer sitta i skolbänken på ett tag igen. Det verkar inte bli lätt, det är så där roligt oklart ännu hur vi ska gå till väga, men det brukar ju klarna efter ett tag.

Framtiden då? Allt frågar jämt hur jag tänker inför framtiden och här är svaret: Jag har inte vågat tänka efter ännu. Om ett par månader väntar verkligheten, alltså den verkliga verkligheten, den som är så där skrämmande verklig att knäna börjar darra. Jag har ingen aning om vad jag ska göra efter examen, jag vet inte var jag ska bo, jag vet inte var jag ska jobba och jag vet inte var Emms kommer befinna sig. Allt är oklart, men som sagt, det brukar ju klarna efter ett tag. Det löser sig, det måste det ju göra så det gör det.

Det är helt otroligt förresten. Trots att jag inte skrivit nåt sen i somras visar statistiken på att jag fortfarande har läsare. Inte varje dag och de är inte många. Men jag har fortfarande läsare, jag undrar verkligen vem som är inne ibland för att se ifall jag skrivit..

Sen jag skrev sist har det inte hänt mycket. Eller jo, jag började trean (för tredje gången), läste fem kurser under hösten, var på ett bröllop, en förlovning (min o Emms), vi reste till alperna på nyårsdagen, Jag var i England två gånger i höstas, jag har läst två kurser till i vår, jag har pluggat tokmycket hela året, jag har hunnit uppdatera hela min kubflotta flertalet gånger.

Ja på tal om kuber. Det går bra nu. I förra veckan gjorde jag mitt första seriösa försök att lösa kuben blint. Resultatet finns att beskåda i filmen nedan: